I väntan på att utvecklingen går framåt vad gäller datorer och dess användning, att mina barn blir vuxna kanske en liten introduktion till vem jag är och livet innan jag blev släktforskare.
Jag föddes utom äktenskapet en antagligen kall februaridag nämligen den 10:e 1953. Det året skulle koreakriget sluta, Stalin dö och en hel del annat ske som jag var lyckligen ovetande om. Min mamma konstnärinnan Gunilla Bjerner och pappa journalisten och poeten Ragnar Edvardson, pappas son min halvbror Martin och jag levde ett för mig tryggt liv i en omodern lägenhet på Norrtullsgatan i Vasastan i vår huvudstad Stockholm.
Mamma betraktades som ensamstående mamma och hade därför tilldelats en barnavårdsman som tyckte att lägenheten var under all kritik, men att mamma tog väl hand om mig. Det tyckte jag också. På somrarna besökte vi Göteborg och Brastad där mina kusiner och min mormor fanns. Ibland besökte vi Ormaryd i Småland där pappas chef på tidningen Idrottsbladet Torsten Tegnér höll till på somrarna.
När jag var sex år flyttade mina föräldrar isär. Pappa gifte om sig med Maria och tog Martin med sig dit där också en pojke som hette Mattias och var i min ålder bodde. Allt hade antagligen gått bra för barn är anpassningsbara om de känner trygghet i den nya situationen om inte plötsligt en dag ett år senare, jag hade skickats iväg till ett fosterhem i Hässelby Gård.
Ett trauma som fortfarande påverkar mig för barnet finns där djupt inom mig oförstående inför vuxnas beslut. Förklaringar, logik som man som vuxen kan ta till hjälper inte. Det positiva om det finns något är att jag förstår att ingenting kan kompensera för ett förlorat hem man kan bara försöka hantera det. Jag har lärt mig förstå att ingenting är säkert att den svenska välfärden tyvärr är ytlig för plötsligt är det man trodde sig ha borta.
Vi inbillar oss att vårt land är bäst och om någon som jag försöker vara ärlig med att så är det inte tystas man ner.
Jag växte upp på sextiotalet i ett fosterhem, med en mamma på Beckomberga Mentalsjukhus, en omgift far inne i stan. Bra, jag hade mat för dagen så varför gnälla, bortskämda var vi svenska barn som hade allt och skulle minnas våra svältande far-och morföräldrar. Var det en av generationskonflikterna föd sanningen är ju att vi som var unga på femtio-sextio- och sjuttiotalet brydde oss många av oss mer om andra än oss själva.
Världen nådde oss genom TV, grammofoner, flygplan för mig var det ett sätt att hålla mina egna personliga trauman ifrån mig att engagera mig i världen utanför.
Det var en av orsakerna till att jag mötte en afro-amerikan i början av hösten 1970. Vi gifte oss och fick barn och skiljde oss. De två äldsta blev bortadopterade. Lasse och Amanda, jag, Anki och Tedde möttes igen på nittiotalet.
Det var Amanda som hade många frågor om min mamma, hennes mormor samma år som OS i Atlanta som gjorde att jag började tänka att det var på tiden att jag använde mig av internet för att se om jag den vägen kunde hitta något om min morfar och mormor
This is my life 